Från fetknopp till Vasalopp

Kan inte minnas att jag någonsin önskat mig snöoväder och kyla förut. Men nu får det komma hur mycket det vill. Ser verkligen fram mot att börja åka "riktiga" skidor.

Måste ju vässa mig nu för dagarna går fort och rätt som det är så står jag där utanför Fustraskolan i Göteborg. Ska bli jäkligt kul att gå PT-utbildningen i januari. Men jag har lite böcker att stoppa in i skallen innan dess.

Efter det så är det bara några veckor till det riktiga målet med min "fitnessfight" -alltså att halka mig fram mellan Sälen och Mora i öppet spår i nio jäkla mil.

Men som Gunde säger: "jag får ståpäls bara jag tänker på det"

Panikångest är nog mer rätt definition för mig men låt gå för ståpäls.

Ha det

oktober kommer inte gå till historien som någon stor månad i min bloggkarriär. Har haft tusen störande moment som ruskat om mig rejält vad det gäller skrivandet. Ska bättra mig och uppdatera oftare framåt.

Träningen har rullat på, inte några stordåd men med skaplig frekvens. Håller vikten hyfsat och kan notera en och annan liten muskel här o där.

Har dock varit tvungen att hålla igen på "fotbelastande aktiviteter" pga en spökande häl. Vaknade en natt med världens sendrag under foten och kämpade säkert 10-15 minuter innan det gav sig.
sedan dess har jag haft stora problem med värk under hälen som hindrar löp och skutt.

Men, men, det är bara att klampa på så gott det går och snart så kommer SNÖÖÖN :-) Ska bli riktigt trevligt att pälsa på sig och ut i spåren. vem vet, jag kanske tom kan lära mig den ädla konsten att ta mig runt ett varv utan fall eller missöden :-)

Ha det

Hasse

Är mycket nöjd med oktoberstarten. Har trots att jag jobbat sedan i måndags morse lyckat få till en skaplig PW och två rejäla gympass.

Det värker bra i mage och bröst så jag har i alla fall inte maskat. Nu gäller det bara att hålla i det här för att snart dra igång skidträningen på allvar :-)

Sov gott

Hasse

När jag var ung, för typ hundra ljusår sedan, så jobbade jag med hästar på en ridskola som hette stall Eliza.

Bland det första man fick lära sig var att aldrig släppa tyglarna om man råkade ramla av hästskrället någon gång.
Jag minns att det inte var så jäkla kul att ligga där på marken med en spattig 500-kilosklump trampandes runt öronen.

Då hördes den gastande ridläraren käckt peppa: -upp i sadeln igen bara, annars blir du rädd. RÄDD??? Man var ju vettskrämd och trodde att pållen bara väntade på att man skulle kravla sig upp så han fick en ny chans att visa hur långt han kunde skicka iväg mig som en projektil över grusplanen.

Det finns några paralleller till min situation i dag - typ 35 år senare:
Det är inte ALLTID kul ge sig iväg och träna och om jag släpper "tyglarna" så glider det snabbt iväg några obeslutsamma dagar utan att jag fått "tummen ur". Särskilt om jag är lite snörvlig och ynklig kan det hända att jag smiter undan.
Det gäller att åtminstone masa mig iväg på en PW de dagarna.

Hoppar jag inte "upp i sadeln" direkt när "mörkertankarna" kommer så tappar jag fokus och blir lätt sittande.

Det är lite märkligt att, trots att jag vet att jag blir supernöjd efter ett pass, så är det såååå lätt att minsta motståndets lag vinner.

Därför finns ingen återvändo om jag ska få saker att fungera. det bli från och med nu träning varje dag igen.

Kommer att köra min egen lilla Fitnessfight hela tiden nu men med extra skidpass utöver det. Det gäller bara att få variation på belastningar och övningar i passen men det fixar jag.

Sov gott ungdomar

/Hasse