JÖSSES HÖRNI
19 februari i dag - på söndag är det dags för min debut som Vasalöpare. Känner i hela kroppen redan nu hur jäkla ont det kommer att göra. Undrar om de har kot-ben-o-krampfixare varje kilometer?
Det är, trots skräcken för vad som komma skall, rätt häftigt att det som började med Fitnessfighten i april för snart 11 månader sedan äntligen är framme vid det uppsatta målet.
Otaliga promenader, gympass, rullskidor, joggingförsök, och till sist dryga 50 mil på skidor har lett fram till starten i Sälen om några dagar..
Sallad, Keso, kvarg, och kyckling var mitt mellannamn under sommaren och nu är jag mer "normal" och äter i princip enligt den gamla hederliga tallriksmodellen. 50% 25% 25%.. Är fortfarande galet svag för sötsaker men lyckas hålla dem på avstånd i de flesta fall... Håller mina borttappade kilon på avstånd riktigt bra och har hittat balansen i det hela.
Så nog har Fitnessfightandet ändrat min livsstil rätt rejält och det är ju det som är den stora vinsten.
Jag har helt klart haft min beskärda del av skavanker och skador men har haft tur ändå - inga brutna ben eller spräckta skallar trots att jag planterat mig själv runt både en och annan gran ute i skogen under skidfärderna och några gånger störtat huvudstupa nedför kyrkåsen under mina nattliga promenader på snorhala höstlöv.
Inte ens de gånger då de förb@@@$$€$ rullskidorna skickade mig i asfalten så folk kom springande från alla håll med förskräckta utrop, så lyckades jag spräcka nåt annat än ena pjäxan...
Värsta skavanken är nog när jag lekte snöplog men svanskotan just den dag då det var stenhårt i skidspåret och nån jäkel som vanligt hade gjort en tvär sväng längst ner i backen. Jag parkerade naturligtvis min, numera lite knotiga, ändalykt precis på den för tillfället knivskarpa upphöjningen som blir mellan skidorna. Japp - islavemang medelst påföljande svanskotekross och en Hasse som fick jobba stående i 3 veckor...
Kan fortfarande bli lite öm om jag sitter för länge framför datorn.
Nu är det i alla fall bara två pass kvar på skidorna innan två dagars vila och uppladdning - jäklar va coolt.
Någon kanske fnyser lite föraktfullt och tycker att va då, det är ju 50 000 pers som åker den där sträckan nästa vecka, no biggie!
Men grejen är att JAG har aldrig gjort något sådant. JAG var för bara några futtiga månader sedan, oförmögen att springa 5 minuter utan att både hjärta och knän ringde ambulans på egen hand.
Så för MIG är detta enormt stort - för MIG är det som att vara med i OS eller VM. Det kan ingen Jantenisse ta ifrån mig. Men jantarna får kalla det för 50-årskris, galenskap, eller högmod om de vill.
Som det lilla blå tåget sa: jag tror jag kan, jag tror jag kan...:-)
Men om jag snubblar på mållinjen och inte kommer fram till Mora, då vet JAG att jag gjort allt jag kunnat, efter mina mål, drömmar och förutsättningar.
Mer tänker jag inte begära - inte ens av mig..
Kram på er..
