Upp i sadeln igen
När jag var ung, för typ hundra ljusår sedan, så jobbade jag med hästar på en ridskola som hette stall Eliza.
Bland det första man fick lära sig var att aldrig släppa tyglarna om man råkade ramla av hästskrället någon gång.
Jag minns att det inte var så jäkla kul att ligga där på marken med en spattig 500-kilosklump trampandes runt öronen.
Då hördes den gastande ridläraren käckt peppa: -upp i sadeln igen bara, annars blir du rädd. RÄDD??? Man var ju vettskrämd och trodde att pållen bara väntade på att man skulle kravla sig upp så han fick en ny chans att visa hur långt han kunde skicka iväg mig som en projektil över grusplanen.
Det finns några paralleller till min situation i dag - typ 35 år senare:
Det är inte ALLTID kul ge sig iväg och träna och om jag släpper "tyglarna" så glider det snabbt iväg några obeslutsamma dagar utan att jag fått "tummen ur". Särskilt om jag är lite snörvlig och ynklig kan det hända att jag smiter undan.
Det gäller att åtminstone masa mig iväg på en PW de dagarna.
Hoppar jag inte "upp i sadeln" direkt när "mörkertankarna" kommer så tappar jag fokus och blir lätt sittande.
Det är lite märkligt att, trots att jag vet att jag blir supernöjd efter ett pass, så är det såååå lätt att minsta motståndets lag vinner.
Därför finns ingen återvändo om jag ska få saker att fungera. det bli från och med nu träning varje dag igen.
Kommer att köra min egen lilla Fitnessfight hela tiden nu men med extra skidpass utöver det. Det gäller bara att få variation på belastningar och övningar i passen men det fixar jag.
Sov gott ungdomar
/Hasse
