Från fetknopp till Vasalopp

Gårdagen var lite bister och bet i skinnet. Vi var i princip ensamma trots att Gånstaspåret bjöd på nära sagolikt bra förhållanden.

Coachen Arne kvistade iväg och det var bara att hänga med. Vi har ju som mål att ligga strax under timmen på milen för att jag ska fixa öppet spår. Det är ju inga större problem att klara på milen nu men längre sträckor vet jag inte än.
Jag vet att de flesta fnyser lite föraktfullt över den blygsamma tiden men målet i år har hela tiden varit att ta sig igenom loppet - varken mer eller mindre. det är tillräckligt stort för mig ändå.

Hursomhelst verkar infektionen ge med sig så sakteliga för det var inte fullt lika tungt att klampa fram i vinternatten som sist.

Ska bli skoj att se vad klockan säger när jag är i form igen.
I dag blir det vilodag och kurera en trött handled och i morgon är det låt igen som gäller.

Vi gav oss alltså iväg till F-100 på kvällen i fredags. Att spåret skulle vara platt var helt klart fel information för med mina mått mätt så gick det lite uppochner mest hela tiden.

Det var i och för sig inte någon fara på taket utan blev ett par sköna varv i supermysig nattskog.
Inga fartfantomer direkt men det handlar mer om att få till tekniken just nu.
Skönt och trevligt med sällskap i spåret.

Inte går det fort inte när gubben är ute och skidar runt i bygden. Var ute i solen och kämpade på med mina monster och tyckte väl att jag hade ett rätt lagom tempo.
I fjärran framför mig ser jag nåt som guppar frenetiskt och som närmar sig med raketfart, under kanske 20 sekunder iakttog jag detta fenomen tills det gick upp för mig att det var en rullskidsfrände som svischade mot mig.

-Hej sa han helt oberörd när vi möttes och innan jag han stånka tillbaka ett käckt "mors" var han redan 50 meter bort.

Suck, tänkte jag och stapplade vidare, hur tusan kan han ha en sån frekvens i åkandet och verka helt oberörd?
Nåja, jag är ju fortfarande nybörjare så det är väl bara att kämpa - svisch sa det, och jag höll nästan på att välta av fartvinden när samma tjomme kör om mig en gång till. Nu vart det TUNGT!
Känner mig som 120 med en punkterad rollator och har fortfarande en halvmil hem...

Vad kan man lära av detta då?
Jo, så här efteråt finns det ju massa kloka tankar att tänka om att alla är olika med olika förutsättningar osv. Å visst, i slutändan spelar det ju ingen roll om jag kör i 10 eller 20 km i timmen, det viktiga är ju att jag kör o kör o kör o kör o kör o köööörrrrrr.
Men man VILL JU vara duktig och snabb och alldeles underbar ;-)

bara 94 dagar till start....
/hasse

Så har det rusat några veckor igen.
Nu är det mindre än hundra dagar till vi står där i sälen och har en heldag i spåret framför oss. Hur det än går så SKA jag i mål.
Det är dock inte så lätt att få till skidmil just nu - antingen så är det minusgrader och isigt eller lövhalka och mörker som gör rullskidåkning till ett veritabelt självmordsförsök. Det får bli andra lösningar för att öka konditionen helt enkelt.
Det är ju bara det att jag verkligen behöver praktisk tillämpning av den ädla konsten att susa fram i vintersverige.
Men vi åker som tur är i alla fall iväg till Högbo bruk om två veckor och får lite coaching och snökänning.

Jag håller vikten ganska bra och är nöjd med den biten. Vill få till mer muskler och det är väl bara att nöta på så löser sig den biten.

För att ha en bra extra morot tänker jag hänga på en fitnessfightomgång till nu i december (men utom tävlan) och då lägga till ett extra konditionspass varje dag.
Jag har som mål att hinna snitta en mil om dagen fram till loppet men det kan bli knepigt att få till.

Nu får det gärna bli vinter i alla fall.
Ha det
Hasse

Kan inte minnas att jag någonsin önskat mig snöoväder och kyla förut. Men nu får det komma hur mycket det vill. Ser verkligen fram mot att börja åka "riktiga" skidor.

Måste ju vässa mig nu för dagarna går fort och rätt som det är så står jag där utanför Fustraskolan i Göteborg. Ska bli jäkligt kul att gå PT-utbildningen i januari. Men jag har lite böcker att stoppa in i skallen innan dess.

Efter det så är det bara några veckor till det riktiga målet med min "fitnessfight" -alltså att halka mig fram mellan Sälen och Mora i öppet spår i nio jäkla mil.

Men som Gunde säger: "jag får ståpäls bara jag tänker på det"

Panikångest är nog mer rätt definition för mig men låt gå för ståpäls.

Ha det

oktober kommer inte gå till historien som någon stor månad i min bloggkarriär. Har haft tusen störande moment som ruskat om mig rejält vad det gäller skrivandet. Ska bättra mig och uppdatera oftare framåt.

Träningen har rullat på, inte några stordåd men med skaplig frekvens. Håller vikten hyfsat och kan notera en och annan liten muskel här o där.

Har dock varit tvungen att hålla igen på "fotbelastande aktiviteter" pga en spökande häl. Vaknade en natt med världens sendrag under foten och kämpade säkert 10-15 minuter innan det gav sig.
sedan dess har jag haft stora problem med värk under hälen som hindrar löp och skutt.

Men, men, det är bara att klampa på så gott det går och snart så kommer SNÖÖÖN :-) Ska bli riktigt trevligt att pälsa på sig och ut i spåren. vem vet, jag kanske tom kan lära mig den ädla konsten att ta mig runt ett varv utan fall eller missöden :-)

Ha det

Hasse

Är mycket nöjd med oktoberstarten. Har trots att jag jobbat sedan i måndags morse lyckat få till en skaplig PW och två rejäla gympass.

Det värker bra i mage och bröst så jag har i alla fall inte maskat. Nu gäller det bara att hålla i det här för att snart dra igång skidträningen på allvar :-)

Sov gott

Hasse

När jag var ung, för typ hundra ljusår sedan, så jobbade jag med hästar på en ridskola som hette stall Eliza.

Bland det första man fick lära sig var att aldrig släppa tyglarna om man råkade ramla av hästskrället någon gång.
Jag minns att det inte var så jäkla kul att ligga där på marken med en spattig 500-kilosklump trampandes runt öronen.

Då hördes den gastande ridläraren käckt peppa: -upp i sadeln igen bara, annars blir du rädd. RÄDD??? Man var ju vettskrämd och trodde att pållen bara väntade på att man skulle kravla sig upp så han fick en ny chans att visa hur långt han kunde skicka iväg mig som en projektil över grusplanen.

Det finns några paralleller till min situation i dag - typ 35 år senare:
Det är inte ALLTID kul ge sig iväg och träna och om jag släpper "tyglarna" så glider det snabbt iväg några obeslutsamma dagar utan att jag fått "tummen ur". Särskilt om jag är lite snörvlig och ynklig kan det hända att jag smiter undan.
Det gäller att åtminstone masa mig iväg på en PW de dagarna.

Hoppar jag inte "upp i sadeln" direkt när "mörkertankarna" kommer så tappar jag fokus och blir lätt sittande.

Det är lite märkligt att, trots att jag vet att jag blir supernöjd efter ett pass, så är det såååå lätt att minsta motståndets lag vinner.

Därför finns ingen återvändo om jag ska få saker att fungera. det bli från och med nu träning varje dag igen.

Kommer att köra min egen lilla Fitnessfight hela tiden nu men med extra skidpass utöver det. Det gäller bara att få variation på belastningar och övningar i passen men det fixar jag.

Sov gott ungdomar

/Hasse

Så jäkla typisk mig!
På't bara -det-fixar-sig-längs-vägen-mentaliteten funkar oftast bra för mig.

Tycker om det lite oförutsägbara och spännande och är väl förmodligen rätt naiv i många lägen.
I stället blir jag nog både frustrerad och grinig när saker inte går som jag tänkt mig. Jag VILL JU - varför fungerar det inte då?

Träningshasse är inget undantag, Ta det här med rullskidorna tex.
Hur jäkla mycket jag än vevar på med stavar, ben och mage så blir jag t.o.m omkörd av Gamla Agda 96 när hon är ute och o söndagsflanerar med rollatorn.

Har alltså kämpat med farten ett tag nu utan nån större framgång. Kan utan några oöverstigliga hinder köra på ett par mil men har bromsolja i maskineriet och får inte upp speeden helt enkelt.

Till i dag, hoppas jag.
Den där fantastiska uppfinningen Youtube har alla svar förstås, och plötsligt inserg jag att skidåkning är en tekniksport. Stavar på fel ställe bromsar farten, vikten på fel plats bromsar och gör mig vinglig. 2 cm för långa stavar gör mig kraftlös, osv, osv.

Det innebär att alla jäkla mil bara har befäst min brist på teknik.
Ser verkligen fram mot några soliga dagar denna vecka för att försöka få till lite fart o fläkt i skidåkningen. -Jäklar va spännande!

Synd att man är så jäkla puckad och inte tänker efter före bara.
Får trösta mig med att jag har konditionsträningen och balansträningen kvar trots teknikbristerna.

Ha en skön söndag
/hasse

Så var det bestämt, bokat och bekräftat!
I januari blir jag Göteborgare i två veckor och genomför PT- utbildningen på Fustra PT-skola

Kul och spännande

Häpp

Huga, huga,
Satt på trappen i morse och beundrade gässen när de i exakt formering övergav vår kalla nord för ett behagligare klimat.

Brukar väl egentligen tycka om hösten men den kunde väl väntat lite till...
Har liksom inte blivit riktigt sommar i år på nåt vis tycker jag...

Motivationsmotorn, är ett uttryck jag använder mig av ibland. Jag älskar att hitta vägar som ger den bränsle, sen om det är från era glada tillrop (tack) eller från annat håll spelar ingen roll.

Jag har ju tänkt att gå PT-utbildningen som fitnessfighten har och då göra det någon gång efter vasaloppet.
Nu har jag bestämt mig för att tidigarelägga den utbildningen så finns set bara plats så kör jag i januari i stället.

Det innebär att jag bara måste ha varit rökfri så länge att jag är trovärdig för både mig själv och andra när kursen startar. Jag blir väl troligtvis den äldsta nyutbildade PT:n i världshistorien men det bryr jag mig inte om.. Det finns många 50-årskriser att rehabilitera i vårt avlånga land :-)

Så lite lättare till sinnet räknar jag vidare på mina filterförsedda telefonstolpar.

Trevlig söndag på er
/Hasse

Med 6 månader kvar till slutmålet - öppet spår, dvs nio mils självplågeri (enligt andra i alla fall) så är jag inne i en klar mental svacka.

Har taskigt med glöd, tryck, vilja, motivation - you namne it
Visst, jag masar mig iväg på träningen och i går blev det t.o.m dubbla pass men jäklar va tungt det går...
Inga synliga resultat alls även om jag kan känna starkare mage etc...

Kondisen står still och jag deppar över att inte kunna springa. Visst, rullskidorna är ganska kul men blir jäkligt enformigt och kräver total koncentration hela tiden. Det innebär också att olycksrisken stiger för var kilometer trötthet som infinner sig...

Tillbaka till kondisen, jag har ju en last kvar att tampas med och inser att trettio års rökande Måste få ett slut. Så just nu kämpar jag timme för timme med detta. Hittills är trettiosex timmar rekord, sen fall och börja om igen. Jag är alltså tillbaka till att räkna telefonstolpar. MEN DET ÄR TUUUUUNGT.

Har tagit hjälp av Ola Wallström och hans bok " framgångslagarna" vi får se om hans åsikter kan styrka min lilla hjärna så jag tar mig över kanten.
Skulle nog behöva ge mig ut på en månads ensamvandring i bergen för att klara detta...

Ja,ja, blir nog bra tillslut...

Kram på er!

Gårdagens runda var minsann ingen lek. Jag kan inte minnas när det var så otroligt jobbigt senast. Varenda stavtag var en plåga redan efter någon kilometer.

Jag kämpade mig fram i snigelfart och lyckades kravla mig fram en dryg mil innan jag fick lov att ge upp. -Inte kul.
Viljan finns med någonting i kroppen säger stopp.
Är inte förkyld eller nåt, det finns bara ingen energi :-(

Jaja bara att avvakta och se vart det hela tar vägen.

Slutgnällt för i dag

Kram hasse

Den här veckan har verkligen varit både söt och sur på alla vis.

Träningen:
Har varit ute några gånger på "vingelplankorna" och pustat runt socknen med varierat resultat. Försöker få upp farten och snittar just över 12 km/ h oavsett distans. Förstår att inte är något segertempo direkt men allt eftersom balans och mod blir bättre så kommer resten så småningom.
Ska försöka köra 4 mil i veckan så länge vädret tillåter...

Kan i alla fall konstatera att "lilla" magen får sig en rejäl omgång varje pass.
Bara att kämpa på alltså.

Har också bytt bort runkeeper och kör nu med Runtastic som tidsmaskin/kartritare och coach.
Bli gärna min vän där så kan vi peppa varandra...

Några styrkepass på gymmet och några hemma har det också blivit, men har inte riktigt varit "hungrig". Men det släpper nog igen.

Maten:
Har varit lite väl slarvig senaste dagarna och känner mig lite skum i kroppen, Ingen energi eller riktig gnista. Styr upp det hela i morgon igen så jag inte skaffar mig taskiga vanor igen...

Var hos knäfixaren i torsdags och fick väl egentligen bara bekräftat vad jag redan vetat - jag SKA INTE LÖPTRÄNA!

Det är helt klart tråkigt då jag faktiskt tyckte det börjar bli lite roligt att skutta runt i skogen.. Men men, är man gubbe så är man och det finns ju absolut alternativ till löpningen.

Jobb:
Är less på ett av jobben som suger all energi ur mig och bara skapar elände just nu. Där krävs antingen en rejäl förändring eller rent av ett avslut.
Har lite andra alternativ så det kanske är dags för en nystart...

Livet är för kort för att bli fast bakom plogen om inget kommer ut av arbetet...

Jösses va jag rapar ur mig massa...

Sköt om er!

I dag var det ingen lek att ta sig ur sängen minsann. Jag är ju van att ha lite träningsvärk någonstans i kroppen för jämnan - men jösses, det finns nog inte en enda muskel som tiger still i dag. Anledningen är mitt nya världsrekord från i går. 20 km på rullskidorna blev det minsann. Nu är det bara att lägga på 5 mil till så är projektet i land ;-) Njae, riktigt så "bara" är det nog inte tyvärr. Men en god bit på väg är jag i alla fall och jag har ju nästan sju månader på mig innan nummer 34 sitter klistrat på tröjan i Sälen, ha det gott!

Här kommer En liten stilstudie i rullskidåkningens ädla konst. Jag börjar så sakteliga få upp lite fart (med betoning på lite) på skroten men är fortfarande som en japansk självmordsbombare i nedförsbackarna :-( Jag fattar inte hur jag ska lyckas få till balansen.